Purple Raccoon~

Denna månaden...
Det är Mars, va? typ den 25... en fredag...
Det börjar äntligen bli vår... inte för att jag ogillar vintern, den är mysig~ men det är dags nu...
Jag har varit i Berlin, med Miriam :3 det var jättekul, även fast jag var sjuk hela tiden, och hostade mitt i natten på bussen...
öh... jag har vart i skolan, såklart...
Typ det~

Okej~
Nu har jag bara en sak som är sen till skolan, det tar sig :D
I helgen sticker jag till Malmö och kollar på gamla scenkläder som de säljer på operan >w< <3

Det finns mycket jag ångrar, men jag vet också att det inte är någon idé att ångra sig, eftersom det man gjort är gjort, och det ända man kan göra är att säga förlåt och försöka ställa det till rätta.
Vi kan inte ändra det förflutna, men framtiden ligger i våra händer.

Äntligen har man skrivit färdigt en av de tre sakerna jag måste lämna in till skolan
phew....
jag är trött...

Nothing really matters
Anyone can see
Nothing really matters
To me

Kärlek är väldigt främmande för mig...
Jag har varit förälskad, och det finns människor jag älskar. Men det finns ingen som har delat den sortens kärlek med mig, ingen som har besvarat mina känslor när jag haft några.
...

Jag är inte en sån där person som bloggar, egentligen. Det finns inte mycket jag har att säga, och när jag väl försöker formulera mig blir det aldrig som jag vill. Jag är lat, orkar inte uppdatera en gång om dagen, inte ens en gång i veckan. Ibland inte ens en gång i månaden. Dock är jag inte säker på att det spelar någon roll, eftersom mina åsikter och mitt liv är rätt bleka jämfört med andras. När jag tänkte efter kom jag på två saker jag är bra på, inte någonting annat, även om folk har en tendens att tycka det.
Jag är bra på att stjäla och på att låtsas.
Mina mål har alltid varit andra människor. få dem att gilla mig, tycka om mig och beundra mig. Aldrig inpå skinnet, nej, för innerst inne skrämmer de mig, innerst inne kommer jag alltid bara tyst observera och undra hur de fungerar, varför de gör som de gör och tycker som de tycker. Jag stjäl vad jag ser, vad jag hör och vad jag kommer fram till. Jag stjäl det som läggs på tallriken och det som finns i kylskåpet, det spelar ingen roll hur vällåst det än är. Det är aldrig materiella saker, inte på riktigt. Bara tankar och känslor. Det får mig att känna mig fri och stark, senare vidrig och hemsk. Människor tycker om mig, javisst, det vet jag att det finns de som gör. Några få som gör det för den jag är, många för fasaden. Inget av det här gör jag med flit, jag är inte tillräckligt smart för det, men det kommer över mig, och jag förstår i efterhand varför det blev som det blev.
Jag tycker om att rollspela, att få låtsas, samtidigt som man kan leva ut fantasier man trodde man skulle behöva hålla till sig själv resten av livet. Jag tycker om att rita. Det finns de som tycker jag är bra på det. Det är därför jag ritar, tror jag.
En prestationsprinsessa som inte presterar.
Ni ser inte det jag ser, det som fyller skalet över bredden, den skrumpna lilla saken som är mitt verkliga jag. Ni ser inte utbrotten, inte paniktårarna, inte de desperata försöken att förbättra mig själv, att hitta ett eget liv, som varken låtsas eller stjäl. Ni kan inte se vad jag ser i spegeln, när jag faktiskt vågar titta på mig själv.
Det är inte ofta jag går ut därifrån med ett leende på läpparna.

Jag känner mig så självisk när jag skriver det här, en attentionwhore på hög nivå, såklart. Men det är inte meningen, det måste ut. Det är svårt att skriva på riktigt, man är antagligen en attentionwhore när man skriver deppiga saker, om man skriver om materiella saker är man en rikemansunge eller fjortis, och skriver man om politiska åsikter är man tråkig. Det värsta är att jag tänker så själv.

Jag är rädd.
Jag vet inte varför, men jag mår dåligt, och jag är rädd.
På väg till skolan, i bussen, höll jag på att svimma (tack och lov satt underbara Caroline bredvid och hjälpte mig <3), och sen dess har jag varit rädd.
Stack hem efter Svenskan, och var på väg att få panik när jag gick på bussen, men pga väldigt gott sälskap då också (tack <3) gick det bra. När jag sedan var ensam hemma märktes jag att jag inte trivdes, det fanns inget skönt och behagligt i tystnaden och ensamheten längre, som det alltid funnits innan. Jag var rädd och det förvånade mig, eftersom det var en sorts rädsla jag inte kan tänka bort, något som jag inte kan blunda för.
Varför? Jag vet inte.
Och det skrämmer mig.

Ni får ursäkta hur extremt dålig jag är på att uppdatera, men jag är inte den sortens person, antar jag...

Okej, nu har jag inte skrivit här på mer än en månad. Fy på mig.


---

Mitt bästa minne...
Jag har många underbara minnen, och nu när jag ligger här, trött men kan inte sova, kommer jag inte på något som jag känner för att skriva om. Alls.