Tid
Jag är bra på att stjäla och på att låtsas.
Mina mål har alltid varit andra människor. få dem att gilla mig, tycka om mig och beundra mig. Aldrig inpå skinnet, nej, för innerst inne skrämmer de mig, innerst inne kommer jag alltid bara tyst observera och undra hur de fungerar, varför de gör som de gör och tycker som de tycker. Jag stjäl vad jag ser, vad jag hör och vad jag kommer fram till. Jag stjäl det som läggs på tallriken och det som finns i kylskåpet, det spelar ingen roll hur vällåst det än är. Det är aldrig materiella saker, inte på riktigt. Bara tankar och känslor. Det får mig att känna mig fri och stark, senare vidrig och hemsk. Människor tycker om mig, javisst, det vet jag att det finns de som gör. Några få som gör det för den jag är, många för fasaden. Inget av det här gör jag med flit, jag är inte tillräckligt smart för det, men det kommer över mig, och jag förstår i efterhand varför det blev som det blev.
Jag tycker om att rollspela, att få låtsas, samtidigt som man kan leva ut fantasier man trodde man skulle behöva hålla till sig själv resten av livet. Jag tycker om att rita. Det finns de som tycker jag är bra på det. Det är därför jag ritar, tror jag.
En prestationsprinsessa som inte presterar.
Ni ser inte det jag ser, det som fyller skalet över bredden, den skrumpna lilla saken som är mitt verkliga jag. Ni ser inte utbrotten, inte paniktårarna, inte de desperata försöken att förbättra mig själv, att hitta ett eget liv, som varken låtsas eller stjäl. Ni kan inte se vad jag ser i spegeln, när jag faktiskt vågar titta på mig själv.
Det är inte ofta jag går ut därifrån med ett leende på läpparna.
Jag känner mig så självisk när jag skriver det här, en attentionwhore på hög nivå, såklart. Men det är inte meningen, det måste ut. Det är svårt att skriva på riktigt, man är antagligen en attentionwhore när man skriver deppiga saker, om man skriver om materiella saker är man en rikemansunge eller fjortis, och skriver man om politiska åsikter är man tråkig. Det värsta är att jag tänker så själv.
Jag tror att det är mångas mål i livet att vara det som kallas "en röv slickare", en som alltid eftersträvar att göra andra nöjda utan att tänka på sig själv, en där andras lycka blir den enda sanna lyckan där ingenting man gör för sig själv spelar någon som helst roll. Sedan då man upptäcker att de faktiskt bryr sig blir man osäker, man knuffar bort dem för man känner att det är fel "Jag vill ju hjälpa dem. Sluta bry dig om mig, det behövs inte, jag klarar mig själv!".
I efterhand förstår man att man ljuger för sig själv men även om man förstår att verkligheten är den att hjälp är det du vill ha, så vill man inte begära det ifrån sina vänner.
Många skriver "Oh, mitt liv suger! Jag vill döö! Jag duger inte åt någon..etc" och överdriver till 100% för att få uppmärksamhet, jag gjorde det själv när jag var yngre, men senare inser man att det finns så många som faktiskt älskar en, bryr sig men att man helt enkelt var för insnöad i tron om att ens liv var meningslöst så man var blind för sanningen.
Många saker går snett under ens liv MEN man ska aldrig se förbi de goda och fullständigt fantastiska ögonblicken. Det är de som betyder något, de man bör tänka på innan man går till skolan eller då man går och lägger sig, tänka på hur mycket man faktiskt har och så lite man faktiskt saknar för att leva ett gott och upplevelsefullt liv.
Jag själv är påväg att inse det jag just skrev själv men dte är svårt, allt handlar om att kämpa för det man vill och uppnå det men framför allt att resa sig igen när något eller någon får en att falla.
Förlåt om jag precis slösat fem minuter av ditt värdefulla liv, hoppas i alla fall att du tar in detta eller åtminstone funderar på det.
Vi är alla små mirakel.
//Airtsu
Föresten tycker jag inte att du klagar. Det är naturligt att behöva skriva ut om hur man känner och du gör det på ett moget sätt.
